Socrate

...men DU PAPPA  - OJ, VAD VIKTIG DU ÄR ÄNDÅ !!

Var på Djurgårdsloppet härom kvällen. En härlig, ganska "laidback" löptävling för barn från förskolan till 6'an. Arrangeras av IFK Sävsjö i skogen kring klubbhuset Djurgårdsstugan här i Sävsjö, därav namnet.

Yngste sonen, 6år, deltog i förskoleklassen och kom till både mor och far's förvåning 4'a av ca 25 deltagare. Vaddå? Tror du inte på dina barn? Jovisst men varken Lotta eller jag trodde att han hade den uthålligheten som det krävs. Vi tänkte väl snarare att han skulle lunka fram och lyssna på fågelsången och kolla in sniglar och sånt. Men nae! Han var ordentligt trött men fixade att hålla undan för ett par andra löpare som kom starkt hack i häl och dessutom är han inte "rakt-på-typen" , utan tvekade över hur han skulle springa. Dessutom började han loppet med att stå och grunna lite när startskottet gått, innan han fattade att det var dax´att springa. Det var väl ingenting, tyckte han: "jag springer väl snart ikapp dem ", och gjorde så också, efter att ha kommit iväg allra sist.

Diplom, chokladmedalj och evig ära gladde honom och övriga familjen under resten av kvällen.

Är detta så mycket att blogga  om?  Sånt händer väl överallt varenda dag?!

Visst, men om vi inte uppskattar våra barns framgångar, vad det vara må i för något, hur ska de då kunna få självförtroende och växa till de fantastiska människor som de flesta av dem ändå blir.

Själv har jag haft gråten i halsen ett antal gånger när mina båda tonårssöner haft sina gyllene ögonblick i idrottsvärlden (utan att någon av dem varit någon så stor stjärna ) Vad gör det, för OJ vad man kan glädjas tillsammans med sina barn, när de gör ett halvtaffligt mål eller får en bra tid i löpning eller vinner en badmintonmatch i nedre gärdsgårdsserien. 

I detta sammanhang måste jag ju bara lite nedstämt nämna de gånger jag betraktat andra föräldrar med överdriven vinnarinstinkt.

Jag har sett föräldrar skämma ut både sig och sitt barn genom att skälla och gorma, när det inte gått så bra som önskat. Och detta från knatteserien och uppåt. Att skrika och skälla på sitt barn, eller hela laget ibland för den delen, inför domare, lagledare och åskådare kan ju rimligen inte ge barnet/barnen annat än kass självförtroende. Så "bygger" man inte ett harmoniskt och starkt barn! Vare sig inom idrott eller andra sammanhang. Även unga tonåringar som dömt sina första matcher har fått sin släng av sleven, BLÄ för sånt!
Vi var hur som helst en massa stolta, glada föräldrar härom kvällen, som kunde glädjas över en fin kväll med skön tävlingsstämning och lyckliga, glada barn.

                                                                                                  /lycklige Socrate/

Såg dem igen i går...trädgårdstomtarna alltså. Denna pryl som delar vår värld i två läger. Antingen gillar man dem eller hatar man dem, precis som med lever och abstrakt konst. Nu hade Granngården, f.d. Lantmännen alltså, laddat upp med säkert 75st stående tätt i snygga rader, likt en militärparad.

Jag fattar bara inte vad det är som ger oss denna önskan att ha tomtar omkring oss året runt, när det räcker så gott med dem på julen. Att jag skulle placera en sådan "på tomten" (förlåt ordvitsen) mitt i sommaren är hyggligt otänkbart. Julskyltningen börjar ju inom ett par månader och de jultidningssäljande snorungarna bör just nu stå bakom garagehörnet och bara vänta på att maj månad ebbar ut, så de kan kasta sig fram, ringa på dörren och kränga sina säsongsbetonade trycksaker och numera även CD's och DVD'er med bjällerklang, en eon innan man ens tänkt fira midsommar.

Nä, nån tomte i trädgården blir det nog inte - möjligen en  jultidningsförsäljande 3'e-klassare, som kan skrämma bort fåglar från vårt plommonträd, minst till oktober månad. Kanske vi kan få smaka några själva och inte behöva avstå dem till myror och fåglar.
                                                                                                /Socrate/

Jag var på soptippen härom dagen. Många, många bilar på rad, en del med släpkärra full av sopor, andra med kofferten eller kombin "stuffed" med sånt som inte hade något värde för ägaren längre.

Tog bara plats och skulle förpassas bort.

(Och nu menar jag inte soporna i själva tunnan, så kallat hushållsavfall)

Vi skaffar nytt och kastar bort med en takt som vore det vår enda uppgift här på jorden. Jag är själv inget undantag alls! Att få ta en tur till tippen och tömma av lite skräp som samlats på hög och tagit upp värdefull plats, är alltid en så skön känsla - snudd på euforisk. Nu finns det ju plats för nya prylar och nytt att fylla sina utrymmen med.

På hemvägen i bilen slog det mej att det hade ju varit praktiskt om det funnits en "själens soptipp" , där man kunde tömma av "inre skräp" och tankar som belastar. Vad skönt det skulle vara.
Vår vanliga tipp är ju en plats för fysiska, döda ting.

Den tipp som jag tänker mej är av det "virtuella" slaget. Finns alltså bara i tankevärlden och går inte att ta på, bara att känna. Känslan man finge efter ett besök på denna tipp för "osynliga sopor" kunde säkert vara ännu större än efter ett traditionellt soptippsbesök. Nu är det ju inte så att ALLT "SJÄLENS SKRÄP" kunde kastas, en del måste finnas där för att vi ska fungera gentemot andra människor och vår omvärld men allt behöver vi definitivt inte. Det som bara tynger oss i onödan, helt utan anledning, vore skönt att bara kunna kasta bort och aldrig se igen.

Hur många sånger har det skrivits genom århundradena om "nattens demoner", av människor som  i mörkret legat vakna och grubblat i stället för att kunna sova?? Och hur många gånger hade dessa kompositörer kunnat syssla med att sova i stället för att vara vakna och fundera över livets baksidor, om de kunnat besöka "själens soptipp" ?

Skulle varit fiffigt...kanske rent av alldeles för enkelt...

Den kvinnliga programledaren, dock, hade en annan åsikt än resten av svenska kvinnor, nämligen att hon ville helst äta middag med Horace Engdahl för att "få samtala med någon som kan använda rätt tempusform".

Vicken suverän och oväntad formulering i detta sammanhang. Att herr Persbrant har en oomtvistat stor skådespelartalang är ju inget att diskutera, men det där med tempus var ju ett dråpslag .

Kan inte Mikael Persbrant tala adekvat svenska? Visst kan han det, men att tvivla på hans kunskaper i tempusformernas underbara värld är ju så häftigt just i detta sammanhang, där det ofta mer refereras till kroppsliga attribut och sexuella aspekter, än till djupare själsliga. Att inte varje mening anges i rätt tidsform kan kanske stora delar av det kvinnliga släktet köpa, för möjligheten att ta del av de oändligt många andra kvalitéter som nämnde herr Persbrant har - detsamma gäller givetvis även och troligtvis i ännu större utsträckning - det manliga släktet i deras val.

Det kan ju - Gud förbjude - också vara så att jag fattat hela grejen helt fel och att "endast rätt tempus och meningsbyggnad gäller när man vill impa på det motsatta, eller ibland även samma könet".

För att avsluta denna lilla fundering hörde jag även samma morgon i samma medie frågan "vem av samma kön som du, skulle du vilja bli uppraggad av" ställas till ståupparen Magnus Betnér. Hans svar var helt utan omsvep "Brad Pitt" , som han ansåg vara en snygg man.  När man, som jag, är lätt homofob , utan att för den skull ABSOLUT INTE HATA HOMOSEXUELLA, men ha lite svårt att "förstå grejen", känns denna frågeställning en smula svår att över huvud taget alls ta till sig. Men att på en & samma dag få ta del av dessa ganska lika ämnen var ju som om SR hade "NU SNACKAR VI ATTRAKTIONSKRAFTER I RADION -DAGEN".  Nu talar jag alltså om gårdagen, den 16'e.

Den sista funderingen stämmer ju in extra bra just idag, den 17 maj,  på "Internationella Anti-Homofobidagen", den sk. IDAHO-dagen   (om vilken det också rapporterades i radion).

OBS! Detta skrevs för publicering den 17 maj men publicerades inte förrän idag, den 23'e.
Innehållet är dock lika relevant när som helst.
                                                                                                                          //Socrate//

Tänk vad gott det är att vakna i ottan och känna sig pigg och stark, när man är van vid att ständigt vara trött och seg. Får alltid slita med att komma ur sängen på mornarna. Har tagit kortison nu i 5 dagar och mår prima. Tänk att denna mirakelmedicin kortison kan göra sån skillnad!

Har sedan födseln för så där en 47 år & 2 dagar sedan haft eksem med ständig klåda och utslag. Detta gör att man ligger vaken och kliar på nätterna och har svårt att sova. Klådan finns ju där även dagtid - STÄNDIGT - och har gjort att livet påverkats i en mer & mer jobbig riktning.

Ögonen tar stryk också, då de blir allt mer ljuskänsliga, så vistelse i solen är inget för mej.

DOCK HAR JAG MASSOR ATT VARA TACKSAM FÖR !!

En härlig älskad fru, 4 underbara barn och ett meningsfullt liv

(plus 10 000 andra saker som inte finns plats för här...)

Tro inte att jag saknar mening med livet, men man har ibland lite svårt att hålla humöret uppe när det kliar som mest, man blir ganska nervös och har svårt att fokusera på nåt annat än sig själv. Detta gör ju tillvaron en smula komplicerad i en 6-personersfamilj.

"Pappa tänker bara på sej själv!"

Det gör han absolut INTE men ibland kan det nog verka så.

Sånt är mitt liv och jag ska inte trötta ut någon mer med det ...känner bara att man kanske kan ge någon annan som har det jobbigt lite tröst genom att berätta sin historia...och kanske ge någon som aldrig varit sjuk en liten tanke om hur det kan vara.