Vilka härliga ungar
Var på Djurgårdsloppet härom kvällen. En härlig, ganska "laidback" löptävling för barn från förskolan till 6'an. Arrangeras av IFK Sävsjö i skogen kring klubbhuset Djurgårdsstugan här i Sävsjö, därav namnet.
Yngste sonen, 6år, deltog i förskoleklassen och kom till både mor och far's förvåning 4'a av ca 25 deltagare. Vaddå? Tror du inte på dina barn? Jovisst men varken Lotta eller jag trodde att han hade den uthålligheten som det krävs. Vi tänkte väl snarare att han skulle lunka fram och lyssna på fågelsången och kolla in sniglar och sånt. Men nae! Han var ordentligt trött men fixade att hålla undan för ett par andra löpare som kom starkt hack i häl och dessutom är han inte "rakt-på-typen" , utan tvekade över hur han skulle springa. Dessutom började han loppet med att stå och grunna lite när startskottet gått, innan han fattade att det var dax´att springa. Det var väl ingenting, tyckte han: "jag springer väl snart ikapp dem ", och gjorde så också, efter att ha kommit iväg allra sist.
Diplom, chokladmedalj och evig ära gladde honom och övriga familjen under resten av kvällen.
Är detta så mycket att blogga om? Sånt händer väl överallt varenda dag?!
Visst, men om vi inte uppskattar våra barns framgångar, vad det vara må i för något, hur ska de då kunna få självförtroende och växa till de fantastiska människor som de flesta av dem ändå blir.
Själv har jag haft gråten i halsen ett antal gånger när mina båda tonårssöner haft sina gyllene ögonblick i idrottsvärlden (utan att någon av dem varit någon så stor stjärna ) Vad gör det, för OJ vad man kan glädjas tillsammans med sina barn, när de gör ett halvtaffligt mål eller får en bra tid i löpning eller vinner en badmintonmatch i nedre gärdsgårdsserien.
I detta sammanhang måste jag ju bara lite nedstämt nämna de gånger jag betraktat andra föräldrar med överdriven vinnarinstinkt.
Jag har sett föräldrar skämma ut både sig och sitt barn genom att skälla och gorma, när det inte gått så bra som önskat. Och detta från knatteserien och uppåt. Att skrika och skälla på sitt barn, eller hela laget ibland för den delen, inför domare, lagledare och åskådare kan ju rimligen inte ge barnet/barnen annat än kass självförtroende. Så "bygger" man inte ett harmoniskt och starkt barn! Vare sig inom idrott eller andra sammanhang. Även unga tonåringar som dömt sina första matcher har fått sin släng av sleven, BLÄ för sånt!
Vi var hur som helst en massa stolta, glada föräldrar härom kvällen, som kunde glädjas över en fin kväll med skön tävlingsstämning och lyckliga, glada barn.
/lycklige Socrate/
