Socrate

---

          
             '
Nu tar vännen Socrate en time out på obestämd tid. Jag har inte haft så mycket tid över för bloggande nån månad och väljer därför lite motvilligt men dock, att ta en paus - kanske över sommaren, kanske längre...
                                    "DEN SOM LEVER FÅR SE!"
Har ganska mycket som vill ut från hjärnkontoret via tangenterna på laptopen och vidare ut på nätet, för att - fattar knappt ett jota hur, men - bli tillgängligt för "HELA WIDA WÄRLDEN" att läsa!
Tror nog inte att det är stopp i och med detta men en paus blir det hur som helst.

Har haft mycket stort utbyte och glädje av att blogga och fått ett antal goda bloggvänner. Med största sannolikhet "ses" vi igen framåt höstkanten och jag vill önska "alla 8 av mina 4 läsare" en TOPPENFIN SOMMAR!

                             VÄNNEN SOCRATE ÖNSKAR TILLS VIDARE ALLT GOTT!

                        PS. Oj, vad svårt det var att klicka på
                        "PUBLICERA-knappen" för detta inlägget då! 
                                      TVEKA-TVEKA-TVEKA!

---

                         
I går var det trevligt på många sätt. Amonym kom på besök och vi fick sitta ner och fika och snacka lite. KUL!
Och hon lyckades träffa mitt i prick, då det bjöds på tårta just då. Sånt kallas på fackspråk för "TAJMING".

Vi var tills för ca 1.5 år sen jobbarkompisar och snackades vid dagligen, men numera blir det mest "bloggledes" - och det är ju inte fy skam, det heller, men att pratas vid "öga mot öga" är ju allra bäst. Eftersom Amonym är en så positiv person blir man alltid glad av att träffa henne och det t.o.m. dagen efter att hon blivit så snöpligt "snuvad" på 5 dagar i Lissabon. "Ingen idé att sura över sånt man inte kan påverka" tror jag vore den rätta beskrivningen på hennes sinnelag. En avundsvärd inställning, måste jag säga och nåt jag gärna ville äga i vissa stunder, när jag gärna "dippar" lite...("dippar" är ett lite mer positivt laddat ord för "deppar")

Hur som helst - alltid kul att träffa "gamla" vänner.
Det sätter guldkant på tillvaron.

---

 Smajlbilderna hittade på http://www.picsearch.com/. och "sammantotade" av vännen Socrate.                      

---

Vår familj - dvs. mor, far och de två minsta (tonåringarna var iväg på varsitt håll) firade midsommar på västkusten, på en camping söder om Halmstad. Vi hade intagit en mycket god middag, i trevlig atmosfär och stod och diskade, jag och kompisen B-G i campingens kök. Bäst som vi stod där och skrubbade tallrikar, glas, bestick, grytor mm, kom det in en medelålders man med en långpanna i handen. Det visade sig att han lånat den i en av ugnarna i campingköket.

Han gick helt resolut och obesvärat fram till ugnen, öppnade luckan och placerade långpannan där inne. ODISKAD !
Vad sa Du att Du skrev, sa Du, Socrate ??? Jo, han satte alltså - trots att vi stod och bevittnade alltihop - tillbaka en odiskad långpanna som han lånat, lagat mat på och sen återlämnade i besudlat skick!!! Vi stod bara och gapade och jag var tvungen att öppna ugnsluckan och kolla igen. Jodå, långpannan var alldeles kladdig av matrester. 
              
Efteråt ångrade vi båda att vi inte visade lite mer tåga och sa ett par väl valda ord om hans övertramp mot en av de klassiska oskrivna campingreglerna:"Lämna alltid köket i det skick du själv vill finna det". 
Nu inställer sig frågan "ville han ha en kladdig och av matrester fylld långpanna nästa gång han behövde en?" 
Jaa, det spörsmålet lär vi aldrig få svar på, då han - "CAMPINGSKURKEN" - för länge sen lämnat "brottsplatsen" och förmodligen helt utan dåligt samvete!


               Så här såg han ut, "campingskurken!" 
Känner Du igen honom - anmäl honom genast för förargelseväckande beteende!
...........................................................................................................................................................................................................................
I ÖVRIGT VAR MIDSOMMARHELGEN ALLDELES FÖRTRÄFFLIGT GEMYTLIG OCH TREVLIG!
         

---

                                     
Ja, så gick den - Pontiacen - och OJ, vad vi var nöjda med det. Den har ju varit "på väg ut" i mer än ett år. Många turer har det dock varit. Det sista man sa på bilverkstaden i fredags, när jag hämtade den, var att "sälj den genast nu när den är ok" (* se nedan). Tog detta "ad notam" och tvättade, putsade, polerade, dammsög, torkade och fejade stora delar av lördagen, för att vid 5-snåret lägga ut den på Blocket.se.

*Dörrhandtagen på bilen har varit en följetong senaste 3-4 åren - vi har haft bilden i 6 år, dvs. sedan dottern kom ut och vi blev 6 personer i familjen. Hon fyller alltså 6 år om en månad exakt idag.
Jag har själv bytt eller lagat högerhandtaget med tillhörande delar tre gånger och verkstaden säkert två. Senast hade verkstaden i samarbete med en låssmed fixat bakluckans lås och höger dörrhandtag fram.

JIPPI!!! ALLT FUNKAR! utbrast jag då. . .Tre dagar senare fick 15-åringen "handtaget i näven" ("ett redit nävatag") och både han och hans pappa deppade lite. Jag ringde verkstaden och de sa att de skulle ta in bilen om en vecka för att ordna till felet igen. Tre dagar innan det var dags fick jag själv "vänsterhandtaget i näven" ("ett redit nävatag" igen) och då skrattade jag nästan på mig. En extra uppgift till bilverksta'n som de fixade smidigt. Fattades bara annat - de hade ju övat på vår bil nästintill hundratals gånger!
...detta är alls inte Pontiacens interiör...men ombonat ändå                                             
Första intressenten ringde en halvtimma efter annonsen lagts ut! Måttligt intresse från vår sida, då det kom ett skambud så lågt som ett läskpapper är tunnt. Vid 23.15 samma kväll kom ett SMS med frågan "finns bilen kvar - jag kan komma om en timme och kolla" . Bilaffärer i beckmörkret efter midnatt är inte min "cup of tea", så han fick svaret att höra av sig nästa dag.

Söndag förmiddag, alltså nästa dag, ringde en glad och trevlig dam och frågade om bilen fanns kvar. Vi befinner oss på bilhandlarstråt och har bara sådär en 20 mil till er - kan vi komma och titta på den? Klart ni kan! blev svaret.

Det blev affär, när dessa Norrköpingsbor provkört och inspekterat ganska noga och nu ska vår trotjänare rulla som - hör-o-häpna - cirkusfordon! En tjej som just efter 6 års!!! utbildning är färdig cirkusartist, med lindans som specialité, köpte vår kära laståsna. Hon var ute efter en rymlig bil som kunde gå att sova i och som rymmer både det ena och det andra i cirkusartisteriattiraljer.
Klart att hon köpte vår kära gamla vän, i det läget!!!
... nu skrev vi ju inte i annonsen "PASSAR BRA FÖR CIRKUSARTISTER" men ändå...
    

                         

---

                                                                  
Trodde nog att gårdagens deadline som bestämts med dagisfröken för att få den lilla utlovade belöningen, när man lärt sig cykla, var lite i farozonen. Inte var det så inte!
Tösabiten cyklade som aldrig förr i går och detta är ju en seger för den som kämpat och våndats en hel del.
Speciellt när de jämnåriga kompisarna cyklat själva i ett par år. Hon var helnöjd över sin bedrift.

IDAG NJUTER HON FRUKTERNA AV FRAMGÅNGEN! 
Pappa Socrate gläds   på sitt sedvanliga vis

Vilka äro då dessa idag så vida omtalade frukter?

Jo. Fröken "R" hade ju utlovat en liten belöning och den är numera överlämnad. 
Mor hade utlovat ett par örhängen och de pryder numera tösabitens öron och blänker i kapp med bärarens nöjda leende.

...men vad menar skribenten med att frukterna är "vida omtalade?" 
Jo, serdu, bästa läsare - du som är en av 8 av mina trogna 4 läsare - när en skrift, ett dokument, en bild eller annat alster, publiceras på det numera nästan världsberömda s.k."INTERNET", så får faktiskt HELA VÄRLDEN tillgång till det.

Det kan man kalla "vida omtalat" !

---

Dottern som är nästan 6 år är just i färd med att släppa taget och cykla själv, utan att nån stöder i den där specialstången med handtag, som sitter monterad under sadeln, just för inlärningsprocessen. Hon cyklar alldeles utmärkt själv men vågar inte att man släpper taget. Vet hon inte att man gjort det cyklar hon som om hon inte gjort annat, men så fort hon märker att man släppt, tappar hon balansen. Att "släppa taget" är inte det mest självklara, även om man är "flygfärdig".
Att känna sig säker är ett ganska individuellt och variabelt tillstånd.
                         Cyklingens vedermödor

Tankarna i detta inlägg började snurra när jag läste min gode bloggvän Tierra's inlägg från i går, den 10 juni. Så här skrev han en bit in i texten:
"Jag reser mig igen... som efter att ha tillfälligt cyklat omkull... nu SKA jag ta nya tag på livets pedaler... och trampa mig vidare mot livet... och allt som väntar där..."

Ett människoliv innehåller många hundra, ja, tusen, händelser där man måste resa sig upp och börja om att cykla igen. Egentligen är det en enda räcka av sådant.
"Man lär så länge man lever", heter det ju och OJ OJ OJ, vad man lär hela tiden. Barn och ungdomar säger ibland att "skönt att skolan är över" men de får snällt lära sig att den bara har börjat.
Livets skola pågår så länge vi finns till men vi lär oss sakta men säkert att betrakta detta med tillförsikt och ro.
Otålighet är ju något som ofta förknippas med ungdomen.
När näst äldste sonen - nu snart 16 - var i 3-4-årsåldern och det var tal om att lära sig cykla utan stödhjul, fällde han en snabb och koncis replik
" JAG TÄNKER INTE CYKLA FÖRRÄN JAG KAN"! och så blev det.
När han var sådär 4-5 år satte han sig en dag på cykeln och trampade iväg.
Nu var han redo och kunde släppa taget och cykla iväg "på egen hand" ...eller "på egen fot" kanske det heter när det gäller cykling...
           
Dottern har i alla fall kämpat och kämpat - när mamma&pappa ibland mer eller mindre tvingat ut henne - med att lära sig och många törnar har det varit.
När vi sett ännu en jämnårig eller yngre kompis, som lärt sig cykla, komma trampandes har vi blivit ännu mer sporrade att öva. Det återstår idag bara för pappa Socrate att plocka bort stödhandtaget och hoppas att tösen accepterar den nya situationen, som det innebär att "flyga med egna vingar".  Vi föräldrar som med barn innan upplevt lyckan i att beskåda "första cykelturen" eller "första simturen" vet ju hur HÄRLIG den är. 

Mor & far är fyllda av tillförsikt...mer än dottern...men med ivrig peppning från oss börjar även hon att fatta att hon kan. Snart...snart...

---

Så var äldste sonens student avklarad.
Festande i dagarna två och trötthet, heshet men stor lycka som efterdyning.
Lite bildbevis presenteras på begäran nedan.
Småländsk studentyra i solens sken.


Ska jag hämta en stödkrage eller...


Traktorer, lastbilar, släpvagnar an masse förde studenterna genom stan


Att åka flak och skråla av lycka efter tre tuffa år...OH WHAT A JOY!


...som sagt ...stora och SMÅ ekipage...


Klassiskt citat från Estetelever "PAX ATT SPELA I G"


Ingen yta i hemmet opyntad!


Inte ett åkeri inom miltals hade lediga lastbilar - ALLA körde studentkortege


HALLEDOSSINGEN DÅ! Vart tog tiden vägen...

                                                                                       (Bilder: Socrate and Kodak)

---

Visst, japaner an masse...men var är vattnet?
Behövs det verkligen alls något vatten när det är så knökafullt av folk?
Vågmaskinen ger väl folkvåg i stället för vattenvåg?!?

Varenda gång - alltså många gånger om dan - som man startar vågmaskinen,
stryker säkert minst 49 människor med...
...hemlig statlig befolkningsbegränsning???
Och om nån som är mitt i bassängen nu skulle vilja lämna badet - går det överhuvud taget?
 ...eller om nån känner "att det tränger på" ???
               MÅNGA FRÅGOR BLIR DET!

---

I fredags gjorde jag ett inhopp som postsorterare på jobbet. Det är ett kommunalhus, med gissningsvis ca 200-300 försändelser om dagen som ska sorteras in i rätt fack för resp. person, förvaltning, avdelning eller bolag. Jag har gjort detta ett antal gånger tidigare men denna gången fanns inte den lilla kom-ihåg-lappen på sin vanliga plats - den med namnen på dem som ska ha dagstidningen.
                                          
(Tom&Jerry i ännu en bild som ingen vet varför den hamnat  här)
När posten var sorterad och av ytterligare en annan inhoppare distibuerad ut till alla, återgick jag till mitt vanliga värv. Det dröjde dock inte många minuter innan telefonen ringde. "HEJ. VI FICK INGEN TIDNING IDAG!!!", var första meningen som hördes i luren. Jag hade alltså missat att lägga dagstidningen i inte mindre än två avdelningars, som ANNARS ALLTID får tidningen, fack. Det fick bli en liten biltur runt stan, för avlämnande av dessa två så saknade och mycket efterfrågade "morgonblaskor" till dem som så hett längtade efter att få ta del av senaste nytt i omnejden och omvärlden.

Ordningen återställdes alltså ganska snabbt, men dock med ca 1.5 timmes fördröjning, vilket ju alla som har morgontidning och brukar läsa den vid nästan samma tid varje dag, vet är helt katastrofalt för vanemänniskan i oss.
                              
Jag känner samma känsla själv, det fåtal gånger det händer att morgontidningen inte anländer i tid eller inte alls.
Denna lilla anekdot ur verkliga livet belyser att vissa händelser, som egentligen är ganska perifera ur livsviktighetsaspekt, men som är en vana, kan göra oss förvirrade eller i värsta fall ilskna.
Egentligen en bagatell i vår tid, när alla nyheter kablas ut av 1000-tals medier på många olika sätt.
Dock en oerhört viktig detalj i vårt dagliga liv, som man absolut inte får förringa, då många "smånyheter" på det lokala planet, som t.ex. "födda&dödda" och "nästan påkörda katter", är nog så viktiga för oss att få ta del av.

Till nästa gång, som förmodligen inte ligger så långt bort, med tanke på annalkande semestertider, gäller det för Socrate att leta upp kom-ihåg-lappen i förväg, för att undvika att "katastrofen" upprepas.

                            LÄCKERT EGENTLIGEN
- ATT KALLA NÅT SÅ VIKTIGT I TILLVARON, FÖR "BLASKA" .

(och varför bilderna i detta inlägg är så suddiga har jag ingen aning)