Socrate

---

Dottern som är nästan 6 år är just i färd med att släppa taget och cykla själv, utan att nån stöder i den där specialstången med handtag, som sitter monterad under sadeln, just för inlärningsprocessen. Hon cyklar alldeles utmärkt själv men vågar inte att man släpper taget. Vet hon inte att man gjort det cyklar hon som om hon inte gjort annat, men så fort hon märker att man släppt, tappar hon balansen. Att "släppa taget" är inte det mest självklara, även om man är "flygfärdig".
Att känna sig säker är ett ganska individuellt och variabelt tillstånd.
                         Cyklingens vedermödor

Tankarna i detta inlägg började snurra när jag läste min gode bloggvän Tierra's inlägg från i går, den 10 juni. Så här skrev han en bit in i texten:
"Jag reser mig igen... som efter att ha tillfälligt cyklat omkull... nu SKA jag ta nya tag på livets pedaler... och trampa mig vidare mot livet... och allt som väntar där..."

Ett människoliv innehåller många hundra, ja, tusen, händelser där man måste resa sig upp och börja om att cykla igen. Egentligen är det en enda räcka av sådant.
"Man lär så länge man lever", heter det ju och OJ OJ OJ, vad man lär hela tiden. Barn och ungdomar säger ibland att "skönt att skolan är över" men de får snällt lära sig att den bara har börjat.
Livets skola pågår så länge vi finns till men vi lär oss sakta men säkert att betrakta detta med tillförsikt och ro.
Otålighet är ju något som ofta förknippas med ungdomen.
När näst äldste sonen - nu snart 16 - var i 3-4-årsåldern och det var tal om att lära sig cykla utan stödhjul, fällde han en snabb och koncis replik
" JAG TÄNKER INTE CYKLA FÖRRÄN JAG KAN"! och så blev det.
När han var sådär 4-5 år satte han sig en dag på cykeln och trampade iväg.
Nu var han redo och kunde släppa taget och cykla iväg "på egen hand" ...eller "på egen fot" kanske det heter när det gäller cykling...
           
Dottern har i alla fall kämpat och kämpat - när mamma&pappa ibland mer eller mindre tvingat ut henne - med att lära sig och många törnar har det varit.
När vi sett ännu en jämnårig eller yngre kompis, som lärt sig cykla, komma trampandes har vi blivit ännu mer sporrade att öva. Det återstår idag bara för pappa Socrate att plocka bort stödhandtaget och hoppas att tösen accepterar den nya situationen, som det innebär att "flyga med egna vingar".  Vi föräldrar som med barn innan upplevt lyckan i att beskåda "första cykelturen" eller "första simturen" vet ju hur HÄRLIG den är. 

Mor & far är fyllda av tillförsikt...mer än dottern...men med ivrig peppning från oss börjar även hon att fatta att hon kan. Snart...snart...