5-åringen och döden
I förrgår var vi på kyrkogården för att besöka morfars, alltså min svärfars, grav. Vi kom dit vid ca 20.15 och det var så fantastiskt vackert i mörkret med alla lyktor som var tända på nästan varenda grav - på vissa brann det 4-5 lyktor. En av årets finaste stunder med all denna ljusprakt som lyser upp hela området i stilla, stilla kontemplation*.
De båda minsta var med och de hade olika frågor och undringar över saker som har med liv&död att göra. 5-åriga dottern hörde dan efter talas om en liten pojke som bara fick leva i några dagar. Hon funderade inte så mycket mer över det då men när kvällen kom och det var sovdags hördes hon snyfta efter en stund. Jag gick till henne och frågade vad det var och fick svaret "Det kommer att bli så tråkigt när jag har dött, pappa" . Jag svarade, som den kloke och pedagogiska far jag är, "att inte ska Du dö än på många år, kanske inte på 100 år. Sov nu lilla vän så är jag hos dej en stund". Så kom det igen..."men det kommer att bli så tråkigt när jag har dött, pappa" . Jag försökte att lugna henne och smånynnade lite för henne men efter någon minut viskade hon "Tyst nu pappa så jag kan sova!" (att ens nynnande kan vara så "ickesövande" var lite oväntat men...) Så blundade hon och jag trodde att nu skulle lugnet infinna sig, men 12 sekunder senare for hon upp och undrade "Blir man en ängel på direkten då, pappa?" Vad svarar man på sånt? Jag sa att "DU blir säkert det, min lilla prinsessa". Efter denna lilla filosofiska stund somnade hon gott och sov som en stock till morgonen grydde.
Ibland är det knepigt att finna orden - även för en "tjötmåns" som mej - men denna gång kändes det faktiskt för en gångs skull ganska ok, då dottern "köpte" svaren och somnade nöjt.
* Kontemplation = djupt begrundande eller fördjupande i ngt (med uteslutande av yttre verksamhet o. intryck utifrån), försjunkande i betraktelser; ofta om grubblande betraktelse av översinnliga l. gudomliga ting (Källa:SAOB)
Vi borde kontemplera lite mer...eller åtminstone jag i varje fall!
En gång när jag gick med mina söner från dagis
så började den ena sonen gråta. Jag undrade naturligtvis varför? Då svarade han:
-Vem ska ta hand om våra guldfiskar när vi är döda sedan??
Man vill ju bara skratta åt detta gulliga uttalande men det är bara att bita ihop och ta dessa frågor på allvar. Han tyckte också det var bekymmersamt att inte veta vem som skulle bo i vårt hus när vi var döda. Kram på dig!/ Borthy
Socrate till Borthy: Visst borde vi göra det. Dumburken och även den "nya dumburken" datorn och alla vardagsgöromål upptar vår tid. Angående din sons kommentar var den både allvarlig och festlig. Man bör ta barns existentiella tankar på stort allvar tror jag, men det är tillåtet att småle åt dem också, bara man gör det när de inte hör det.
Ha De
//Socrate
Tänkvärd läsning... mycket tänkvärd... ett kanske något tabubelagt ämne... men som nog de flesta av oss ändå alltid bär med oss och tänker på...
För länge sedan, när jag jobbade inom sjukvården... med cancerpatienter... gav det oerhört mycket att uppleva de samtal om liv & död som ofta kom upp... lärde mig väldigt mycket under de åren...
Ibland längtar jag tillbaka till den tiden... och det yrket... vilket kanske låter lite konstigt...
Sköt om dig och ha en bra dag !
Varma hälsningar, Tierra
Socrate till Tierra:
Jag är helt övertygad om att Du hade mycket att ge tillbaka till cancerpatienterna. Den som jobbar med sånt har en speciell uppgift och får säkert mycket tillbaka. Jag har däremot en bekant som jobbade inom samma område och hon orkade inte med det efter kanske 10-15 år, utan bytte till annan vårdavdelning.
HA EN HELFIN DAG DU MED // vännen Socrate
En tankvärd blogg. Min äldsta dotter 11år, förlorade sin bästa kompis i en bilolycka i somras. Hon var rejält skakad och kommer nog alltid komma ihåg det medans min yngsta på 8 år traskar vidare som inget har hänt. Det verkar som tankarna och framförallt förståelsen om döden kommer runt 10-11 år.
Socrate till Lasse 1959:
Näst sista veckan i klass 8 förlorade jag och min klasskamrater en kompis i en mopedolycka. Vi var 14-15 år.Glömmer aldrig den skolavslutningen och begravningen ett par dagar innan. Hon var enda barnet och det gör ju inte saken bättre. Varför ska det vara så att vissa inte får chansen att uppleva ett längre liv?
En av de där frågorna man kan grubbla sig knasig över...och aldrig få svar på...
Visst är det härligt att umgås med barn. De "tvingar" en att tänka på väsentligheterna! Inte alltid lätt med deras frågor. Min lilla tös (5 år)tittar ofta på himlen och stjärnorna och funderar på vilken av dem som är morfar (min far). Hon har aldrig fått träffa honom men pratar mycket om honom och är säker på att han är en stor och klar stjärna som lyser starkt! Och sen är hon nöjd när hon har valt ut den som lyser mest. Okomplicerat och skönt!
