Socrate

                           
Idag ringde diverse väckarklockor och mobillarm vid 06.00. Lite tidigare än vanligt alltså. Inte för frun men för mej, som i regel väcks av larmet kl. 06.45. Aldrig tror jag att jag upplevt så korta 9 minuters snooze...det kändes som om jag just tryckt på "snoozeknappen" när det ringde igen. Ändå hade hela 9 minuter - alltså 540 sekunder - förflutit. En evighet för den som är riktigt trött och vill få somna om bara lite, lite.
        
Upp kom både jag, frugan och de två minsta som skulle på luciamorgon på dotterns dagis. Allt funkade fint med morgonsysslorna, frånsett att ett batteridrivet ljus (sånt där om man håller i handen när man är liten och lussar och inte får ha levande ljus...) ramlade i golvet så att glödlampan sprack. Nu gjorde det inget då dottern inte skulle använda det ändå (...trots att hennes pappa tillbringade minst 10 minuter i gårkväll med att prova, sätta i och montera nytt batteri i det...vilket inkl. luciakronan är en av årets utmaningar) Själva stunden på dagis med luciatåg med barn mellan 2-5 år är en av årets höjdpunkter. De sköna, härliga barnstämmorna som sjunger av hjärtans lust är underbara att lyssna till - nja, någon gråter och springer till mamma, någon har fullt upp med att titta på alla föräldrar och kompisar, någon småpratar lite i största allmänhet, men ändå. Dottern som är 5 år och lite av "lillfröken" med sin redighet, sjöng ordagrannt alla de där härliga lussesångerna (hon har minne som en häst och sångtexter sitter fastlimmade efter en lyssning). Föräldrarna sitter med det där lite pinsamma - för oss pappor - men mysiga "åh-vad-gulliga-de-är-leendet", sånt som man har när man tittar på en måbrafilm. Att vi pappor skulle erkänna att även vi har ett sådant - för visst har vi det - är tveksamt - eller?
Hur som helst en heltrevlig morgonstund med lussekatt&pepparkaka och samvaro efteråt, den sista på dagis för vår familj, då dottern nästa år går i förskolan på en annan skola, där det är eget lussande.             
                        
15-årige sonen skulle lussa på sin skola och 18-åringen hade inte mindre än 7-8 framföranden av deras mycket proffsiga luciakonsert - han går estetprogrammets sista år, inriktning musik. Det första vid 08.30 och det sista vid 21.00 i kväll, alltså ett digert dagsverke. Mor&far och flickvännen ska bevista kyrkan i Vetlanda, där man håller till i kväll kl. 19.30.
Det brukar vara en fantastiskt högtidlig men finstämd tillställning. Eftersom de är "proffs" på musik är både sång och musik lite utöver det vanliga (OJ, vad jag smörar för sonen, men lite stolt får väl en förälder vara...)
Mitt under fikastunden på dagis, vid 07.30-tiden ringer dagis telefon och som genom ett under hör en fröken ringsignalen genom allt prat och sorl. Det är äldste sonen som inte hittar bilnyckeln till lillbilen som han ska ha idag, när han ska medföra en styck elbas, stjärngosseklädsel och har ganska "oregelbunden arbetstid", samt 2.5 mil hem mitt i natten, när inga bussar går.  Tidspress! Vad göra? Socrate får kasta sig i bilen för att åka hem och erbjuda sonen storbilen. När jag är 100m från hemmet möter jag sonen som kommer ångande i lillbilen, efter att sent om sider hittat bilnyckeln. Bara att vända tillbaka till dagis och fortsätta gemenskapen.
Slutet gott - allting gott. . .åtminstone så långt. 
...och i morgon kan vi se tillbaka och se hur det gick med allt annat men förhoppningsvis gick allt bra.