Då darrade även min underläpp...
När Marie Picasso härom veckan sjöng "ALL BY MYSELF" darrade min underläpp av rörelse samtidigt som hennes pappa fällde en tår där i globen. Att en fullvuxen - tror åtminstone att jag rent viktmässigt är det, vuxen i övrigt är väl tveksamt - karlakarl som jag kan sitta och böla framför TV'n när något sentimentalt visas är ju ganska märkligt. När man i princip ALDRIG gråter annars , förutom vid sorgetillfällen förstås, är det ju mycket märkligt att man kan börja lipa av en gripande händelse på TV... När barn har det svårt eller andra tragiska eller gripande filmhändelser eller vid en stark musikalisk upplevelse tappar Socrate då och då fattningen och fördämningarna släpper. Nu, har jag märkt, är det vid tillfällen när familjeband uppvisas extra starkt som i Idol, där pappan var så överväldigat stolt över dotterns framfart. Jag hade svårt att tygla känslorna när någon av sönerna gjorde mål i hockey eller fotboll eller vann i badminton. Idrott är ju ett känslosamt kapitel, det vet ju de flesta. Dock känns det som såna yttringar är ganska ok, till skillnad från de mer avskyvärda, där man går lös på folk och döda ting bara för att ens favoriter förlorat.
Det är ett släktdrag det där med att gripas av musik som vidrör på ett speciellt sätt. Det kan vara en låt med stark text eller bara ett musikstycke man gillar som berör så innerligt att läpparna börjar darra och tårarna komma. Båda mina föräldrar kan drabbas av samma sak och nog har jag funderat över detta fenomen ibland under min uppväxt, varför pappa, som heller inte gråter ofta, sitter framför TV'n och hulkar ibland. Nu är jag ju likadan så viss förståelse har jag och visst minns jag att det brast ibland vid Lilla huset på prärien, som ju var en ganska sentimental serie. Rännstensungar och Lassie är andra exempel. Den senare med djur inblandat och då kan det vara känsligt värre.
Man ser mord och ond bråd död på nyheter och i TV-serier och filmer utan att höja på ögonbrynen. Nog borde man deppa mer över all ondska och elände i vår värld. Däremot vid naturkatastrofer och liknande när människor hamnar i hemlöshet och blir utblottade kan jag bli mycket rörd, men det med all rätta, tycker jag. Ett bevis på empati förmodligen.
Vissa gråter alltid på vigslar men sällan jag. "Karlakarlen" har mage att somna i stället! Mer än en gång har frugan satt en armbåge i sidan på mej för att väcka mej ur min "vigselslummer". Tyvärr måste jag erkänna detta och det är inget man är speciellt stolt över. Nu har jag ju den egenskapen att somna i alla tänkbara situationer.
Människans inre är ju ett oerhört komplext maskineri så att försöka förklara dessa känsloyttringar är ingen idé - bara att acceptera faktum. Är Du likadan eller påverkas Du aldrig av yttre faktorer? Synpunkter tas tacksamt emot såhär i "strax-före-jul-sentimentalitetens tid"
/ sentimentale Socrate /
För ett par månader skrev jag ungefär samma sak som du på min blogg.
Då var det
Daniel i idol som sjöng Unchanged melody så min underläpp darrade och små tårar trillade...det är inte så vanligt men när det väl händer är det underbart att beröras såå av musik.
Sov gott
Var på bio med min mor för något årsen och så "De bästa av mödrar" (tror jag den hette). Oj vad vi grät!!! Men den berör oss nog lite speciellt eftersom mamma kommer från Finland och har upplevt kriget och har en syster som varit "finlandsbarn". Vi var totalt mentalt dränerade efter det biobesöket.
Fast jag brukar gråta lätt....fast detta var inte en mild vacker gråt... det var med ett snorigt bröl till slut.
Socrate > Amonym: Vem kan låta bli att röras av filmen "Den bästa av mödrar" ? Jag kan förstå om den är extra känslig för din mamma och dej. Klaus Härö är en suverän regissör och så realistiskt blir det. Ska se hans film som kom efter"Den bästa..." men minns inte vad den heter. Kom nog förra året...
