Socrate

Tillbringade alltså för oinvigda några dagar med de båda minsta, deras farmor - alltså min mamma -, brorsan och hans båda härliga tjejer 6 resp. 8 år gamla. Mina minstingar är 7 och 5. De enda som hade sin mamma med sig var brorsan och jag som hade varsin fast gemensam med oss i en och samma person. Ungarnas mammor var hemma och jobbade resp. pluggade och mina båda tonåringar har ju ett eget liv numera.  Vi hade hur som helst härlig samvaro och många, många glada skratt samt skogsluffning efter svamp (hittade väl ca 5 liter trattisar), skogsluffning med fikakorg, lövräfsning, matning av ponnyarna Laban, Piggelin & Lucas med knäckebröd, sockerbitar och morötter (de befinner sig alltid i paradiset när mina barn nalkas).
                                       
Att se barnen lägga ned hela sin själ i att räfsa och samla ihop lövhögarna för att förpassa dem ned i kanten av kohagen för att sedan återgå till hopsamlandet, är en fröjd. De båda minsta tjejerna - brorsans minsta dotter och min enda - är så tight ihopsvetsade att de ibland verkar vara siamesiska tvillingar. Att lyssna på deras lek och skratt är en fröjd för öronen - riktigt örongodis.
Tänk vad man är lyckligt lottad som har tillgång till en gård på landet med allt vad det innebär av rekreation, lugn, lantluft & härlig samvaro, är en ynnest som långt ifrån alla är förunnade nu för tiden, speciellt med barnen i åtanke. Mamma och hennes två bröder har sitt föräldrahem stående till släktens förfogande och många äro minnena därifrån.
                                                                                                
Givetvis innebär det en hel del arbete som behöver utföras för att hålla stället "ajour" men detta kan, som lövräfsningen som nyss nämndes, vara nog så trevligt när man gör det tillsammans, gammal som ung.
De tolv milen dit är ganska ok för att man inte ska ha för nära kontakt med hemmets alla måsten men ändå smidigt kan köra dit över dagen om man så vill. Många äro de gånger som min pappa kört dit, alltså 24 mil t&r. bara för att klippa gräset, ta en fika och åka hem igen. 
På nyheterna en kväll visade man glimtar från en tysk TV-serie som utspelar sig i drömlandet Sverige, och som över 8 milj. tyskar dagligen bänkar sig för att andlöst betitta. Där speglas Sverige som landet där solen alltid skiner och där det i alla riktningar man tittar, alltid är en fantastisk vy över en solnedgång eller en underskön sjöutsikt.

Vaddå - sånt har vi väl hela tiden på vårt lantliga paradis - så känns det nästan ibland, trots att det regnar lika ofta där som i alla andra delar av Sverige och Tyskland.
MAN HAR DET NÄSTAN FÖR BRA IBLAND.       

. . .att ingen av ER 8,  av mina alla 4 trogna läsare,  ens har försökt att slänga ur sig en vild gissning.
Detta innebär då att svaret på tävlingen om "MINSTA GEMENSAMMA NÄMNAREN" från i måndags den 22 oktober 2007 kommer att dröja lite med att offentliggöras. Jag har redan - så förutseende som jag egentligen är men så sällan visar - förberett själva svarsblogginlägget - se där, ett nytt ord till SAOB - så det är bara att klicka på "publicera" när jag så önskar. Nu är dock inte rätta tiden utan på onsdag den 31 oktober i nådens år 2007 gör vi nästa försök att offentliggöra svaret på denna intrikata gåta som delar in svenska folket i två läger. De som är med i ena lägret och de som är med i det andra. 
                                                                "He who waits will see"
                                                          

Jag skulle oxå - likt borthy.blogg.se i går (URSÄKTA, Borthy, om jag snott ditt bloggämne, men det är inte alls samma ämne alls - NÄ - bara lite!) - kunna blogga om våra båda badrumsskåp. Men mera om själva skåpens konstruktion för de (1st på vardera toalett - uppe resp nere) har av någon anledning börjat sönderfalla. Det stora har börjat sacka i nederkanten, där glidspåren för speglarna sitter så att de kärvar och nästan ramlar ur. Säger bara: IKEA 1994 - har hänt en hel del på kvalitetsfronten sen dess med detta gigantiska företag som jag idag i övrigt mest har superlativer om. Har retat mej på detta alltmer tilltagande problem i säkert ett par år nu och lyft ur och placerat rätt speglarna otaliga gånger under denna tid. Nu ska det skaffas ett nytt skåp snarast för NU är spegelplockandets tid över - och innan "spegelskärvplockandets" tid inträffar om speglarna trillar ur. Tänk om någon av de minsta skulle råka stå där om det hände - ingen trevlig tanke.
                                                                 
Badrumsskåpet på toan på 2'a våning är av modell mindre men har funkat bra i några år nu. I somras tog det dock ett skutt ner på golvet med följden att innehållet dansade ut och spred sig över de 3 m² golvyta med en explosion lik en klusterbomb. Tonårssönernas - de huserar på 2'a vån - deo's, after shave, astmainhalatorer, allergitabletter, rakapparat, "lukta-gott-på-toan-sprayen" , toarengöringsflaskan, badrumsrentflaskan och säkert 89 andra tingestar, ingick i själva det på golvet utspridda virrvarret. Sönerna bävade. Modern sa till maken: "Du fixar badrumsskåpet där uppe - det gick visst sönder". Detta är det vanliga - "pappa lagar/fixar allt" oavsett vilket skick det trasiga är i. Ibland har övriga familjen en så obändig tro på faderns i huset, förmåga, att man nästan häpnar. Nu blir det ju till en sport att lyckas reparera eller fixa det tillstötta problemet, i detta fallet toaskåpet. Med hjälp av några tunna metallbeslag, lim, skruv samt ett par tunna trälister gick det faktiskt att - mot min förmodan - få även detta skåp att återta en viss likhet med sitt ursprungliga tillstånd.

Återstod nu bara att försöka få upp skåpeländet på gipsväggen. Den typ av gips som använts när andravåningen på vårt hus inreddes, måste hittats i någon container med sekunda byggvaror för inget, och då menar jag INGET vill låta sig fästas på dessa väggar. Sönernas sänglampor har satts upp-ramlat ner-satts upp-ramlat ner så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har använt vanlig gipsskruv utan plugg, dito med vanlig plugg, mollyplugg, gipsankare av plast, gipsankare av metall samt ca 29 andra "IDIOTSÄKRA PRODUKTER", vars funktionssäkerhet ortens bygghandlare lovordat. Efter att hjälpligt lyckats få upp en trälist som skåpet kunde vila på samt till slut använt de gamla pluggade hålen med gipsplugg, satt skåpet där det skulle igen. Återstod bara att plocka in alla de där attiraljerna igen så att konstruktionen kunde hållfasthetstestas och döm om min förvåning när hela klabbet hängde kvar på väggen och gör så än i dag, tre månader senare!  HURRA! Kan man annat än vara glad när nu hälften av dessa tunga problem är lösta och den andra hälften snart fixad oxå.
Nu väntar John Blund ty nattens timma, när detta nedtecknas, är i senaste laget. NATTI NATTI!
                                                                                                                 
(...och tycker du att merparten av bilderna i denna blogg inte har alls med ämnet att göra så har Du helt rätt...de var ju bara så himla GOA att de måste få vara med - JU!!!)

                                                                                          

Nu har nostalgikern Socrate vaknat till liv igen. Jag är ca 3 mm från att plocka fram min gamla, hederliga skivspelare - ni vet en sån där som man hade innan 1985-90, när CD-skivan, och därmed CD-spelaren trängde ut den i glömskans vrå. Innehar ca 3-400 LP-plattor (OJ, vilket nostalgiskt rus som for genom kroppen, bara av att skriva det ordet) i några kartonger och merparten av dem har ju HELBRA och skön musik nedtryckt i sina spår. Skaffade ju för kanske 15 år sedan en ny pickup för att kunna spela de hederliga skivorna, i ett försök att klamra fast i det längsta i den "hederliga", gamla fina tekniken med rasp och blörp och brus. Den lokale handlaren trodde inte han kunde hitta en pickup till min finfina Philipsspelare. Han fick den gamla och gjorde inga utfästelser men lovade försöka. 2-3 veckor senare ringde han och skrek nästan i luren "JAG HITTADE EN PICKUP - DET TRODDE JAG ALLRI'!"
                                          
Så nu när skivspelaren ("grammofonen" som den kallades av mina föräldrar) är så hiskeligt nära att vara framme så känns det som om man har en guldgruva framför sig att få lyssna & ha en riktig nostalgitripp till.
                                                         
John Miles, EarthWind&Fire, Manfred Mann, Elton John, flertalet plattor med gitarrgiganten Lee Ritenour (som jag hade stenkoll på sådär i 15-27-årsåldern). Michael McDonald och Doobie Brothers. Dire Straits och Supertramp. Oj, vad jag ska njuta! Får nog ta en veckas semester och bara "spisa plattor" *. Förmodligen kommer barnen att digga en och annan av låtarna för de gillar oanat mycket av "föräldrarnas URGAMLA musik" . 

"Hav ej förakt för ålderdomen" heter ett gammalt ordspråk. Detta är mycket aktuellt nu idag, i en tid när man helst ska vara max 20år till utseende&stil, oberoende av vilken ålder man egentligen har.
I går träffade jag en "gammal" dam, en god vän, som fyller 85 nästa gång. Hon är inte helt stark längre i kroppen men skallen är det inget fel på. Vad vis och klok hon är! Besitter levnadsvisdom som inger enorm respekt på mig. Jag tänkte att henne skulle man kunna sitta och lyssna på i timtal, när hon berättade om sitt liv.  RESPEKT!
Så när jag träffat henne kom jag att tänka på min gode vän B, som bor ensam några hus bort och sköter sig helt själv . Han lagar mat, tvättar och städar och har senast nu i höst varit uppe på stegen och kollat hängrännorna. Han fyller 95 i december och är helt klar i huvudet och ett under av livsvisdom, nästan 100 som han är. RESPEKT!

Till sist i detta sammanhang kommer oxå min farfar Gustav för tanken . Han blev visserligen "bara" 83 år - rena ynglingen i detta sällskap - men OJ, vad jag såg upp till honom. Jag var lite över 20 när han gick bort och hade alltså haft ganska många år på mig att lära känna honom. Han var en av den gamla strävsamma sortens bonde, med stoora arbetarnävar och jag fick vara med honom ute i skogen, på åkrarna och i lagårn. Oj, vad jag såg upp till honom. Han var en mycket gudfruktig man som varje kväll satt vid köksbordet med bibeln uppslagen för aftonbön. Även detta ingav respekt och i honom har jag en av mina första riktiga förebilder i det att han visade mej vad det innebär att jobba hårt och slita i lantbruket och vara hederlig. Han lyfte aldrig - och nu menar jag ALDRIG - en högaffel på en söndag, om det inte var för att utfordra sina kor eller hästen. Aldrig för att bärga hö! Det fick ordna sig ändå och gjorde det. Söndagen var vilodagen. Idag är en bonde nästan betraktad som konstig om han inte kör hö veckans alla dagar. Och då har man skulltorkar och annat som inte fanns på min farfars tid. Då skulle allt hö häsjas. Traktor hade han så helt primitivt var det inte, men han körde med hästräfsa ända in på 1970-talet. Vilken man!   Iklädd sin storväst, blåbyxor och storstövlar var det bara ett ord som existerade: RESPEKT!
Om mina egna barn får såna förebilder kan jag som förälder känna tillförsikt för deras framtid.

                                              / respektfyllde Socrate /

Lite märkligt är det, språket i e-mail och SMS. Här och var även i vissa bloggar. Inte alla men ganska många använder ett speciellt, förenklat och förkortat "tugg" när de bloggar, SMS'ar eller mailar. Jag använder själv vissa specialförkortningar typ "oxå" & "&" . "Typ" är ju främst ett "talord" - inte så mycket i skriftspråk men just på vissa bloggar används det ganska flitigt. 

Jag är av typen "petimeter" som anstränger sig mycket med att stava rätt även i SMS, mail & blogg. Frugan använder sig av funktionen "T9" i SMS - ni vet den där man bara skriver bokstav för bokstav och mobileländet på något sätt fattar vilket ord man menar och skriver detta. OFTAST! Vissa SMS fattar jag NADA av, då T9 "skriver som den tycker", vilket resulterar i ett samelsurium av märkliga formuleringar typ "SKA VI ÅKA I SKATEBOARD OM GÖRAN PERSSON HOPPAS RÄKAN SÅGA?"  (...ett exempel typ, som EJ funnits i verkligheten...typ...)
Det i mitt eget fall märkliga är att jag kan reta gallfeber på mig åt många av de där uttrycken som andra använder, samtidigt som jag själv använder mina "egna specialare". Undrar om det sitter andra därute i cyberspace och retar upp sig över mina "bloggord" ?   Nu är det ju en ytterst begränsad skara läsare man har men kanske någon blir uppbragt över min fattiga svenska???
                                                                    
 
Att reta sig på en företeelse som man själv i allra högsta grad deltar i är ju ett av livets mysterier...eller är jag helt ensam???                   Fortsättning följer...

                                                            / förbryllade Socrate /

Det fanns - tro det eller ej - en nu avlägsen tid i vår värld när man var tvungen att bläddra i den s.k. telefonkatalogen för att hitta ett telefonnummer. Den s.k. "PRE-ENIROTIDEN". Vilket slit med detta letande. Man kunde bli tokig för mindre. I vissa avlägsna kulturer finns visst denna kvarleva ännu.

Så fanns det ännu en nu mycket avlägsen tid, när man var tvungen att slå i uppslagsverk för att få reda på vad nitroglycerin eller vem Lee Harvey Oswald var. Och skulle man kolla vad han hette som uppfann glödlampan eller i vilket land snörstumpen först hittades kunde man leta sig fördärvad. Den s.k. "PRE-GOOGLETIDEN".

Ytterligare en tid, salig i åminnelse, var den s.k. "PRE-MOBILTELEFONTIDEN" .

Den kallas "pre-mobiltelefontiden" även om vi i dagligt tal säger bara "mobil", men på den tiden fanns det sedan länge något som hette just "mobil" och var en sakta i luften, av sig själv  svajande, prydnadsmanick. På den tiden var man tvungen att stoppa en bil om man fick motorstopp och be dem ringa bärgare i första telefonkiosk de passerade. Och var man långt från civilisationen då kunde det ta sina modiga timmar att få assistans. Det var tider det. Om någon nästan kört på en katt i Bombay, tog det tre dagar innan man fick reda på det här i Sverige medan man idag får vetskap om denna osannolika händelse momentant i sin "mobil", med närbilder av både katten, föraren och hans svärmor.
"Where talking those where the days my friend".

Till slut vill jag bara nämna "PRE-DATORTIDEN".  Det var en tid när man var tvungen att skriva brev. Jag menar "riktiga brev". Snigelpost alltså. Himla krångligt var det. Papper och penna var av nöden tvunget eller i bästa fall skrivmaskin, om man ville vara lite mer personlig. Så skulle man rista ned på pappret vad man ville uttrycka eller förmedla och så placera detta alster i ett kuvert, som skulle slickas igen. Till slut var det tvunget att frankera denna försändelse med för ändamålet adekvat porto, och placera densamma i en, oftast inom 500 m uppmonterad, postlåda. Därefter var det bara att invänta att Kungl. Postverket kom och tog hand om försändelsen och förmedlade den över hav&land till dess adressat.
Vi talar TIDER nu. TIDERNAS TIDER!!!

"PRE-DATORTIDEN" och "PRE-MOBILTELEFONTIDEN" inträffade ur vissa aspekter samtidigt, i det att man nu, till skillnad från då, kan skicka s.k. "SMS" eller "e-mail" för att uppnå kontakt eller förmedla ett budskap eller meddelande till sin nästa. Hur i all sin dar fick människor över huvud taget kontakt med varandra då? Existerade det alls någon mänsklig interaktion?
(...och kanske viktigast av allt - VAD BETYDDE EGENTLIGEN VATTNET FÖR SJÖFARTEN?)