Nä, det gick inte...
Skulle följa med yngste sonen på simskoleavslutning idag. Farmor var inkallad som standby men jag tänkte nog att "de va la attan om jag inte ska klara detta för Carls skull". Inte då!! När alla föräldrar skulle gå in i själva simhallen tog jag ett steg in genom dörren i tron att jag skulle klara det, men NÄÄ. Den mycket fuktiga luften i kombination med värmen gjorde min närvaro där omöjlig. Jag backade genast ut igen, sorgsen till mods.
Min eksem hade ännu en gång besegrat min intensiva vilja att kunna uppleva saker tillsammans med mina barn. Att man inte ska kunna närvara vid en så viktig händelse för sitt barn är ju ändå botten. Nu avlöpte allt mycket fint utan faderns närvaro och märket Baddaren togs, till Carls stora glädje. En bagatell i tillvaron kan tyckas, men för en 6-åring är detta just nu tillvarons centrum.
När jag drar mig till minnes min egen simskoletid nån gång 1967 eller så, kommer min och kompisen Krister's stora vånda i blickfånget. Vi bara HATADE simskolan så intensivt att vi började deppa redan innan vi satt oss på trottoarkanten i väntan på bussen som skulle ta oss den dryga milen till Uddebosjön, utanför Lekeryd, utanför Huskvarna. Båda två var så icke simkunniga man kan bli och hatade att doppa huvudet under vattnet. När simskolefröken sa "nu sitter vi på bryggkanten och kanar ned i vattnet" så var ordet "hata" alldeles för svagt. Vi "hathatade" detta och led varje stund vi var på simskolan och om någon tror att vi lärde oss simma så tror han fel. Dock fick vi på något förunderligt vis grundkunskaperna i att röra sig framåt delvis över vattenytan utan att sjunka eller drunkna det allra minsta. Denna kunskap ledde något år senare till att vi båda två blev som "fiskar i vattnet" (en dålig jämförelse, då fiskar ju i regel tillbringar all sin tid under vattnet, men ändå).
Steget till att kunna simma på riktigt ledde dock för mej via intensiv undervattenssimning . När jag som 8-åring upptäckte att "det är ju helhäftigt att doppa huvudet under vattnet", var jag såld. Att bara ligga och guppa på bassängbotten (läs Rosenlundsbadet i Jönköping) eller simma omkring med ögonen öppna och se sig omkring var så kul att man kunde tillbringa stora delar av dagarna med detta, dock görandes regelbundna besök över ytan för intag av syre. Så småningom tog man några simtag med huvudet över vattenytan och upptäckte att det funkade ju ganska bra det med. Bröstsim, "crawl a lá Anders" och ryggsim var ju en baggis ganska snart. Fjärilssim har dock alltid varit ett mysterium för mej. Jag har försökt på egen hand att lära mig, utan någon framgång. 4-5 tag som mest, sen är det kört. Någon simfantom blev man aldrig men vaddå? - det viktigaste är ju att kunna hålla sig över vattenytan och låta bli att drunkna alltför mycket. Inte alls drunkna faktiskt.
Carl är hur som helst lycklig innehavare av simmärket Baddaren idag och har, från att också han våndats stort första veckan, gått till att helnöjd längta varje kväll efter nästa dags simskola.. VAD SKÖNT!
/ nöjde Socrate /
Min eksem hade ännu en gång besegrat min intensiva vilja att kunna uppleva saker tillsammans med mina barn. Att man inte ska kunna närvara vid en så viktig händelse för sitt barn är ju ändå botten. Nu avlöpte allt mycket fint utan faderns närvaro och märket Baddaren togs, till Carls stora glädje. En bagatell i tillvaron kan tyckas, men för en 6-åring är detta just nu tillvarons centrum.
När jag drar mig till minnes min egen simskoletid nån gång 1967 eller så, kommer min och kompisen Krister's stora vånda i blickfånget. Vi bara HATADE simskolan så intensivt att vi började deppa redan innan vi satt oss på trottoarkanten i väntan på bussen som skulle ta oss den dryga milen till Uddebosjön, utanför Lekeryd, utanför Huskvarna. Båda två var så icke simkunniga man kan bli och hatade att doppa huvudet under vattnet. När simskolefröken sa "nu sitter vi på bryggkanten och kanar ned i vattnet" så var ordet "hata" alldeles för svagt. Vi "hathatade" detta och led varje stund vi var på simskolan och om någon tror att vi lärde oss simma så tror han fel. Dock fick vi på något förunderligt vis grundkunskaperna i att röra sig framåt delvis över vattenytan utan att sjunka eller drunkna det allra minsta. Denna kunskap ledde något år senare till att vi båda två blev som "fiskar i vattnet" (en dålig jämförelse, då fiskar ju i regel tillbringar all sin tid under vattnet, men ändå).
Steget till att kunna simma på riktigt ledde dock för mej via intensiv undervattenssimning . När jag som 8-åring upptäckte att "det är ju helhäftigt att doppa huvudet under vattnet", var jag såld. Att bara ligga och guppa på bassängbotten (läs Rosenlundsbadet i Jönköping) eller simma omkring med ögonen öppna och se sig omkring var så kul att man kunde tillbringa stora delar av dagarna med detta, dock görandes regelbundna besök över ytan för intag av syre. Så småningom tog man några simtag med huvudet över vattenytan och upptäckte att det funkade ju ganska bra det med. Bröstsim, "crawl a lá Anders" och ryggsim var ju en baggis ganska snart. Fjärilssim har dock alltid varit ett mysterium för mej. Jag har försökt på egen hand att lära mig, utan någon framgång. 4-5 tag som mest, sen är det kört. Någon simfantom blev man aldrig men vaddå? - det viktigaste är ju att kunna hålla sig över vattenytan och låta bli att drunkna alltför mycket. Inte alls drunkna faktiskt.
Carl är hur som helst lycklig innehavare av simmärket Baddaren idag och har, från att också han våndats stort första veckan, gått till att helnöjd längta varje kväll efter nästa dags simskola.. VAD SKÖNT!
/ nöjde Socrate /
Kommentarer
Trackback
