Socrate

Sug på den. "Ingen kan vinna men alla kan förlora" . Så sa en kommentator härom dagen och syftade på kvalet till finalen i höjdhopp i friidrotts-VM i Osaka. Utan tvekan sant, men jag har aldrig tänkt mig det från den synvinkeln. I en deltävling eller kval är det ju så att man vinner inget på att komma först, mer än möjligen - och givetvis inte att förglömma - avancemang, vilket ju är målet med själva idrottandet. Men att vinna en semifinal är ju långt ifrån att vinna hela tävlingen. Det skulle dock gå hiskeligt långt om ingen skulle avancera utan alla åka ur tävlingen. Teoretiskt möjligt kanske, men inte i praktiken. Så länge vi kan mäta tider, längder, höjder mm, mer och mer exakt så kan vi alltid få fram någon som fått bästa resultatet.
                                               
Men rekord slås ganska sporadiskt numera, då gränsen för hur högt eller långt vi kan hoppa eller hur långt vi kan kasta eller stöta i många fall snudd på cementerades för många år sedan. Desto häftigare när det sker. Ta t ex höjd och längd. Inte ofta man kommer i närheten av rekordresultaten numera.Friidrott är ändå en himla spännande och rafflande underhållning. ...tycker lilla jag och njuter av godbitarna på TV varje dag just nu.
Höjdhopp och 100m är mina favoriter under alla år. När Jonathan Edwards slog dubbla världsrekord i tresteg (han slog flrst det gamla och sedan sitt eget rekord en gång till) den 7 augusti 1995 råkade jag av en händelse vara på plats på Ullinge i Göteborg och tala om en kokande arena när han tog sats för andra gången.

                                                                / begeistrade Socrate /