Socrate

Det finns definitivt fördelar med att blogga. Flera faktiskt. Man får skriva och hoppas att åtminstone någon enda läser det man plitat ner. En ynnest för ordbajsare som Socrate. Så har man något att pyssla med i nattens sena timma, när sömn inte finns på agendan, som för "normalt folk". Käkade kortison under tre veckor tills för en dryg vecka sedan och mådde prima. Nu är man åter i sitt normala tillstånd, dvs. skakig av klådan, trött av klådan (eller egentligen av att inte kunna sova pga klådan) och i bara en bråkdel av den energi jag har utan klådan. 
       Sege, trötte Socrate

"Förefaller som att den där klådan du snackar om hela tiden, 
inte är din bästa vän, Socrate ???"    
"NAE - inte alls"... men något som man måste leva med hela livet, trots att den inte är så sympatisk, blir som en slags ständig icke accepterad men invand följeslagare. Man kan vänja sig vid allt men aldrig helt acceptera det. De senaste 2 åren har jag tagit en kortisonkur varannan månad och så att säga levt ett "berg&dalbaneliv", dvs. mått bra i 2-3 veckor och sämre i 2 månader. Man räknar ner till nästa kur för att få tillbaka lite ork och energi.
"Men varför käkar du inte kortison ständigt, om du mår prima av det?"  "Jo, förstår du din frågvise typ, farbror doktorn har med barsk stämma sagt att om man äter kortison för länge, så får man biverkningar som inte är så kul alls".
Märkligt dock, att en simpel hudsjukdom kan trycka ner en människa så hiskeligt, men huden är kroppens största organ så om den är sjuk, är det ju inte så konstigt att man mår taskigt..."but I'll be back in a couple of months - you be sure of that" .

Nog deppat över mina egna problem som inte ska betunga någon annan (men min familj får utstå en hel del, var så säker, för deppar gör man och tappar humöret totalt ibland. Och efteråt har man värsta "BamseÅgren" över sina utbrott mot dem man älskar mest - VAD KNÄPPT!!! )

                                           / trots allt hoppfulle Socrate /